hej på er.
sitter och letar info på nätet om barn,
emilia har inte varit sig själv ett tag nu och jag är orolig.
jag vet att de har hänt mycket på kort tid och att hennes rutiner har rubbats.
jag är väl bara orolig att de ska vara något mer, något jag inte kan fixa själv.
tänk så är de inte bara trots och mycket på kort tid, tänk så är de något mer?
jag har sån ångest över allt hon fått gå igenom och ja skäms som ett djur.
aldrig någonsin skulle ja avsiktigt göra val som jag tror är dåliga för emilia på något
sätt, de hoppas jag att ni alla föstår men ibland visar de sig att dem val man gjort
inte blev så bra som man trodde, hoppades och ville och de är de som har hänt mig nu.
men ångesten är densamma, kännslan över att inte räcka till som mamma är hemsk,
ingen mamma vill sina barn illa, ingen mamma vill ångra val man gjort som påverkat ens barn!
jag kämpar varje sekund, varje minut, varje dag för att vara en bra mamma, för att ge min
dotter de bästa möjliga liv hon kan få.
ibland känns de väl bara som om de inte räcker, som om jag inte kan ge henne allt de hon
förtjänar även om jag själv anser mig vara en bra mamma som prioriterar min dotter först.

anledningen till detta inlägg är ganska enkel, jag vill vara ärlig!
jar har skrivit mycket med inte så mycket om loppan och jag vill inte att ni ska tro att jag
inte tänker på henne och vad som är bäst för henne!
hon är mitt allt, hon är anledningen till att jag går upp ur sängen, hon förgyller min vardag,
denna lilla underbara varelse är en såå fantastisk gåva och jag älskar henne mer än något ¨
i hela vida världen<3


mitt underverk!!