Kunde banne mej inte sova inat iheller..

har sovit så otroligt dåligt de senaste dagarna att ja håller på att bli tokig,

ja somnar, drömmer, vaknar, vänder å vrider mig, somnar till, vaknar igen. å till sist ger ja upp

å går upp istället, sätter mig i soffan eller i loppans säng å sen tillsist somnar ja ordentligt

men då är kl typ 4 på morgonen så då får ja knappt 2 timmars sömn innan de är dags att gå till jobb:(

Idag har jag dess utom ont som fasen i magen, tror de är min stress mage som gör sig påmind..

 

Inatt när ja var vaken så kunde ja inte sluta tänka, en tanke som hängde med mig ett tag var tanken

om att vara två. De finns så många som är ensama i världen, vissa som väljer att vara de, andra som inte kan rå för de, vissa som aldrig funnit den rätta osv..

Ändå uppfattas livet så förbaskat mycket lättare när man står två emot världen, vardagen, livet..

Varför är det så? varför är samhället utformat på ett sätt där vi lättare tar oss igenom vardagen om man är två?

Hade jag tex varit "två" igår hade de varit så förbaskat mycket lättare att inte behöva bita igenom 4e natten utan sömn, ja hade inte behövs somna i tvättstugan medans ja väntar på att maskinen ska pipa, jag hade inte heller behövt tvinga mig ut med hunden en halvtimme trots att ja inte sovit ett skvatt, ja hade inte  behövs stressa iväg från jobb för att hämta lillan, eller haft en sovande tös i bilen för att hinna till coop innan dem stänger för att jag insåg försent på dygnet att de inte fanns något till lunch imorgon.. Pressen om ekonomin hade varit lättare och ja hade kanske kunnat duscha på rimliga tider för att de hade funnits någon annan som kunde leka med emilia, eller laga mat, eller diska medans ja kunde få raka benen för en gångs skull i duschen och inte i ren panik i vasken på morgonen om de nu råkar vara sol ute!

Även om det ser ut som om att allt hade blivit lite lättare så är de väl så att de hade kommit andra bekymmer på köpet med den där andra delen av två, så vid närmare fundering så konstaterade jag inatt att, nä, va fan, jag är hellre ensam och jävligt stark, än två och irreterad över att de inte blir som jag vill!

Ja menar, nu är de ju faktiskt bara jag som behöver bry mig om vad jag vill äta, eller vad jag vill ha för tvättmedel,

eller om ja nu vill se på sex and the city hela jävla natten så kan ja få göra de utan att någon tjatar om att de är sport på tv. Ja hade kunnat börja gråta och få ångest över att jag är "ensam" men efter lite övertalning med min hjärna så känner jag mig rätt nöjd med slutsatsen av min tanke!