ja vad säger man, var ska jag börja..

 

I oktober, 2012, närmare bestämt den 31e, förlorade min gammelmormor kampen mot cancer..

De va en svår tid, ett svårt besked att hantera och en tid som skulle fyllas med mycket tårar och saknad.

vi sågs inte allt för ofta men tryggheten i att veta att hon fanns var tillräcklig.

Vi fick besked om cancern dryga året innan hon försvann, de kunde inte då säga hur lång tid de handlade om men vi skulle inte hoppas på allt för mycket. Jag minns då att jag bad och önskade att vi skulle få en midsommar till ihop, och de fick vi. Midsommar är den dagen på året som jag förmodligen alltid kommer sakna gammelmormor som mest, de var liksom den högtiden som var oss närmast. även om jag fick min önskan så var de otroligt svårt att acceptera faktum att vi aldrig skulle få fler midsomrars ihop.

 

Strax efter detta började min och max relation verkligen gå mot sitt slut..

Den hade varit ansträngd ett tag och vi båda visste att de snart inte skulle finnas några andra alternativ än att gå skilda vägar..

 

När såren efter gammelmormor och min max hade börjat läka och vardagen var på väg tillbaka till den vanliga kom nästa smäll, förmodligen den svåraste, mest smärtsamma och overkligaste händelse..

Jag skulle åka och jobba, jag gick upp som vanligt och satte igång nyheterna på tv, de var dem regionala nyheterna och de berättade om en kvinna som blivit mördad i Bjärred. jag minns hur jag rös till och började fundera på vem/hur/varför.. När jag gjort mig i ordning och skulle lämna emilia på dagis så ringer min pappa, pappa ringer aldrig 07,30 på morgonen så jag förstod direkt att något inte var som de brukar. Han sa att han ville prata med mig och att de hade hänt mormor något. jag sa bara snabbt att jag får ringa sen, jag har emilia här, ja måste lämna henne på dagis först..

Jag lämnade emilia och ringde pappa, han ville att jag skulle komma hem till dem så fort de gick, ja körde som en iller och halvvägs slår de mig, som en blixt från klar himmel, kvinnan i Bjärred, de var inte vem som helst, de måste varit MIN mormor.. tårarna börjar spruta å jag kör snabbare för att komma fram.

när ja öppnar dörren ser ja mamma, hon är ett vrak och jag skriker bara rakt ut att han har mördat henne, eller hur?

Svart ja skulle få var så självklart men ändå så svårt att ta in.. De va ni klart, de va verkligen min mormor..

Den natten hade morfar som så många gånger förr varit full, skillnaden var att denna gången hände de som inte fick hända.. han tog mormors liv, 13 knivhugg, och en sönderskuren strupe..

helvetet började och de tog månader innan vi fick begrava min mormor. De va som om hela världen sörjde, alla som förstod grät, de som inte visste att de var min mormor var så chockade å jag var för chockad själv för att berätta.. Den första tiden var media ett rent helvete, de skrevs och antogs en massa, de ringde å ville ha utlåtande, de ljög i artiklar och fantiserade fritt i dem flesta.. Jag minns så väl när ja står i kön på netto, ja ska handla mjölk till kaffet och ännu ett paket cigg, ja känner mig iakttagen och ser mig runt omkring, å där möter jag morfars blick.. hans ansikte på förstasidan på kvällsposten, expressen och sydsvenskan.. ja kasta mjölken å sprang, bara sprang tills kroppen inte kunde springa längre..

ytterligare ett par månader gick efter begravningen innan rättegången kunde börja, tingsrätten dörmde honom till 18år, jag skulle på arbetsintervju samma dag som domen skulle komma, domen var beräknad till halvtimmen innan min intervju.. mamma ringde, 18 år var han dömd till och de gjorde verkligeten lite lättare att på något vis få veta att han fick ett så pass "hårt straff" vilket man får se de som i vårt rättssystem..

14 dagar skulle gå innan domen var säkrad, han hade så många dagar på sig att överklaga. natten innan den 14 dagen lämnades de in en överklagan å helvetet började om..

De gick ytterligare flertalet veckor innan vi tillsist kunde "ropa hej", hovrättens dom kvar ställde tingsrättens, han skulle få sina 18 år.

Den natten, den 16 april 2013 förlorade jag båda två, mormor åt himlen och morfar åt helvetet..

 

jag träffade max i slutet av april, detta var sista gången jag skulle se honom..

han slutade helt svara mig, varken på sms eller samtal.. jag visste att han tagit beslutet att släppa taget, men jag var inte där, jag ville inte göra desamma.. han var och är den bästa jag mött, han var min bästa vän någonsin, han var så mycket mer för mig än jag någonsin kommer kunna förklara i ord..

 

jag blev sjukskringen och fick inte ihop ekonomin, så jag fick ta de tycka beslutet att sälja min häst, han som skulle följa mig genom livet.. ännu en förlust..

 

(ironiskt nog spelar dem "sailin" med rod Stewart på radio just nu, låten vi spelade på mormors begravning..)

 

månaderna fortsatte gå, de blev oktober igen, jag fyllde år och gammelmormors 1års dag kom.. jag fick i samma veva ett nytt jobb, en liten pojke som jag skulle passa fram till augusti 2014, han var bara ett par månader och helt underbar. hans pappa och han blev som familj, emilia älskar pojken och jag lika så, han blev som min egen på nått vis.. han började krypa, tillsist gick han..

 

en månad senare krampade tyson en morgon, mamma ringde mig i panik och bara grät, ja vände bilen, ja va återigen påväg till jobbet i malmö.. mot lödde i il fart, hämta tysom och i 210 km/h mot djursjukhuset..

de tog prover och röntgade buk och lungor men kunde inte ge någon direkt förklaring på varför han krampat, veterinären sa att de lutade åt att de fans en tumör i hjärnan men att de var tvungna att söva för att kunna magnetröntga hjärnan och chansen att han skulle vakna efter sövningen var små.. Hittade dem en tumör skulle de inte kunna rädda honom utan de skulle bara dra ut på hans kommande lidande.. efter att ha pratat med flertalet veterinärer och fått samma svar så tog vi beslutet att låta honom somna in, innan han krampade igen och innan han fick större smärtor.. han somnade i min famn, vi såg varandra i ögonen och tillsist slutade han andas, dem hade inte ens gett honom "avlivnings sprutan" utan han somnade direkt på den lugnande sprutan, hans kropp var så trött..

 

vi firade jul som vanligt hos farmor, gammelmormor saknades men vi hade de trevligt endå.

nyår firades hos mamma och pappa, emilia var med min både jul och nyår, de va helt underbart att få dela de med henne!

 

2014 började bra, jag hade arbetat extra hos pappa på bejoken under höst och vintern och i januari fick jag äntligen skörda frukten efter allt hårt arbete, jag fick en fat tjänst! Min första fasta tjänst någonsin! den 31/1 skrev jag på kontraktet, jag skulle arbeta 60 % och på så vis skulle jag kunna ha kvar min lilla gullepojk till augusti som planerat..

 

måndagen den 17 februari var en måndag som så många andra, jag skulle hämta min lilla dag-pojk 8,30 som vanligt, vi skulle till tandläkaren 11,15 efter hans förmiddags vila. När ja kommer in genom dörren kommer han gåendes med samma fantastiska leende som han alltid har, allt känns precis som vanligt..

Jag hade tyckt att hans underkäka hade flyttats fram en del de senaste veckorna, han hade fått sina första tänder i sambande med detta så vi tog de inte så alvarligt utan de va väll bara lite extra svårt för hans tänder att tränga igenom å på så sett blev han lite mer svullen än andra. veckan innan tandläkarbesöket hade jag sagt att jag tyckte nog att man borde kolla upp svullnaden, de såg liksom annorlunda ut och jag kände på mig att de va säkrast att kolla upp de.

han låg i min famn och åt sin välling, vi tog på oss ytterkläderna, hans pappa och jag började gå mot tandläkaren, hans pappa är ej svensk så jag skulle tolka åt honom på engelska om de va så att tandläkaren inte kunde engelska. när vi kom dit vis 11 tiden så lekte vi i väntrummet, vi lekte med bilen å han härmade bruuum ljudet jag lärt honom att bilen låter.. han satte sig i mitt knä och vi läste bok, dem kallade in oss och de hade mittuppfattat varflr vi var där. de trodde att vi var där för att få infon om hur man sköter sitt barns munhälsa. jag förklarade att vi inte var där för info utan för att vi ville att de skulle kolla på hans underkäke då han varit så svullen. hon tittade honom i munnen, hämtade ännu en tandläkare som tittade och hon i sin tur kallade på överläkaren.. de tre var överens, detta var inte normalt..

vi fick en akut remiss till käkkirurgen på de stora sjukhuset, jag ringde hans mamma och sa att de var nog bäst att hon kom så fort hon kunde, vi möttes upp utanför tandläkaren och eftersom att mamman är svensk så beslutade vi att jag skulle gå hem och de skulle fortsätta mot sjukhuset. timmarna gick och jag hörde ingenting från dem.. senare på kvällen fick jag ett medelande av pappan som berättade att de slussats runder på olika avdelningar och tillsist hade de hamnat på cancer enheten.. de skulle sova hemma men vara tillbaka kl 8 morgonen efter för att söva honom och magnetröntga honom. den kvällen, den 18 februari 2014, samma dag som denna lilla ängel fyllde 11 månader kom beskedet, han har cancer!

 

De kan inte operera honom utan måste förlita sig på att cellgifterna fungerar,

cancern sitter i käken, de kunde dem konstatera direkt. de gjorde in ny MRI igår, de gör ännu en idag, idag får vi veta om cancern spridit sig i denna lilla söta oskyldiga kropp..

 

så här är vi idag, den 20 februari, med samma rädsla, samma chock som för drygt två år sen, förragången var de gammelmormor, 84år gammal, denna gång är de en liten prins, 11 månader gammal..

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska försöka börja skriva här oftare, ska hinna med en sammanfattning av tiden som passerat, men de blir inte ikväll.