Ja idag känns det iallafall så!
Jag har kämpat som en tok för att få ihop relationen med Emilias pappa, den sista tiden har de kännts som om vi faktiskt lyckats, som om vi hade återskapat tro och tillit och som om vi äntligen var "hela" i vår splittrade familj.. Tyvärr känndes det imorse som om vi gick tillbaka till ruta ett. De finns en sak, och endast en sak, som jag bett hennes pappa att inte göra, ändå så gör han det gång på gång på gång.. Idag va de värre än tidigare och jag bara kände hur allt vi byggt upp rann ner längs kinderna medans det blev svårare och svårare att andas.. Undra om det går att gå vidare nu, eller hur fan ska jag aggera? Jag kan inte "låssas som att de inte regnar" när de öser ner.

Fan åxå, ja ville inte tillbaka hit!!!